Efter flera veckors flitigt användande är det dags att klara sig utan min CPAP. Jag ska nämligen resa bort och tanken på att kånka omkring med apparaten är inte så lockande. Dels är den ganska tung. Dels är jag rädd att den ska skadas eller försvinna. Av utseendet att döma kan den platta svarta väskan mycket väl innehålla en exklusiv dator och därför dra åt sig lystna blickar. Döm om skurkarnas förvåning när de upptäcker att innehållet var en CPAP – som dock inte är billig den heller. Huruvida det finns en svart marknad för dessa vet knappast jag, men det gör det kanske? Inte minst med tanke på den långa väntetiden som tycks råda på många håll i landet.
Så småningom kommer tåget fram till Stockholm C och jag fortsätter direkt till T-centralen och hoppar på Gröna linjen. Den här gången ska jag bo ståndsmässigt inför morgondagens årsmöte. Jag pulsar fram i snön till det pampiga slottet och får ett smakfullt rum i ena flygelbyggnaden.
Eftersom jag inte lider av svår apné vet jag redan nu att det inte kommer att hända något speciellt. Skulle jag ha oturen att vakna kallsvettig och flämtande beror det på att jag har haft en mardröm. Något som ändå ligger utanför apparatens kontroll att motverka.
Dessutom har jag läst om en sömnapp som sägs kunna registrera lite av varje. Nu har jag ett gyllene tillfälle att testa den. Den är gratis i 7 dagar så jag har ingenting att förlora.
Man skulle kunna tro att det blir skönt att slippa ”åbäket” och få sjunka ner i kudden utan apparatur, men jag märker att jag faktiskt inte bryr mig. Laddar ner appen på telefonen och läser lite goda råd av typen ”kiwi är bra för sömnen” innan jag släcker lampan. Och efter en natt med dålig sömn blir jag faktiskt kompenserad och sover ovanligt bra.
Det är viktigt att påpeka att allt som appen gör och påstår baseras på en mobiltelefon som ska ligga intill sängen. Några mätningar på själva kroppen görs alltså inte. Mycket måste man därför ta med en rejäl skopa salt.
När jag avläser mätningarna nästa morgon framkommer följande:
Med bara 1,4 onormala andningspauser per timme räknas sömnen som bättre än bra. Så bra att talet är helt orealistiskt. Jag påstås ha haft djupsömn 43 % av tiden, vilket vore alldeles utmärkt även det.
Däremot snarkade jag i hela 3 timmar och 42 minuter. Det är länge. Maxstyrkan på 61 dB sägs vara hög men säger inte mig någonting. Jag vänder mig till AI för att få lite mer kött på benen:
61 dB! Aj då.
Eventuella självplågare kan roa sig med att lyssna på de inspelningar som görs under natten. Hos mig blev det hela 35 stycken, inklusive sådana där jag pratar i sömnen respektive gnisslar tänder. Det senare har faktiskt aldrig nämnts för min del. I värsta fall leder det ju till slitage på tänderna, vilket man får utgå från att ens tandläkare tar upp.
Om man söker vidare framkommer dock att detta fenomen, bruxism, är välkänt vid just sömnapné. ”Forskning indikerar att det kan vara en undermedveten skyddsmekanism för att hålla luftvägarna öppna under sömnen.” Ju mer man läser, desto fler symtom råkar man på …
Jag väljer att inte lyssna på inspelningarna.
Träffar istället min CPAP-hatande kompis för en lunch inne i city. Försöker få honom att ge utrustningen en ny chans. Han medger att tekniken kanske har gått framåt sedan han försökte förra gången. Jag försöker förklara att maskens utformning gör en enorm skillnad. Att jag troligen också hade känt klaustrofobi med vissa modeller (kanske rentav med de flesta?) Det är riktigt sorgligt att vården inte tycks framhärda mer i att erbjuda olika alternativ när det inte går bra.
Nästa natt tillbringar jag hemma i min egen säng och med CPAP-apparaten i gång som vanligt. Ordningen är återställd för den här gången.
I morse var jag hos en fysioterapeut som frågade om min allmänna hälsa. Berättade att jag hade sömnapné. ”Har du en CPAP”, frågade han. ”Är det inte besvärligt?”
”Nä. Jag tycker faktiskt att det är helt okej.”
Bodil Bergh