Då hände det som inte fick hända.
Jag drabbades av klaustrofobi.
Varför det uppstod har jag ingen aning om. Hade bara spänt på min fina näsmask precis som vanligt. Enligt CPAP-apparaten hade jag ”bra masktätning” så det var bara att börja använda den inför natten.
Men plötsligt stördes jag av remmen som sitter bak på hjässan. Den består av två ganska hårda plastskenor med ett tygfäste i mitten som försluts med två kardborrband. Att man känner av den när man vilar huvudet mot ett underlag är förstås ofrånkomligt men inget som jag reflekterat över tidigare.
I nästa ögonblick kändes det som om hela masken var en enda stor fångvaktare. Hjärtat bultade och de övriga remmarna tryckte på från alla möjliga håll och kanter. Till och med att andas med stängd mun – vilket jag alltid gör annars – kändes som något av ett fängelse. Som om någon höll för den med tvång.
Andas lugnt, Bodil. Andas lugnt.
Förra hösten fick jag genomgå en magnetröntgen efter en tid med jobbig yrsel. Det var fullkomligt vidrigt. Man rullas in i en tunna där man förväntas ligga alldeles stilla under en längre stund (i mitt fall 15 minuter). Känslan av instängdhet går inte att förstå om man saknar sådana anlag. Som patient får man en liten boll att krama i ett försök att avleda stressen. Om den ändå blir fullkomligt outhärdlig trycker man bara på en larmknapp så avbryts undersökningen omedelbart. Där låg jag och kände paniken växa …
Men jag tvingade mig att stå ut.
Det gjorde jag den här gången också. Obehaget var ändå ingenting i jämförelse. Till sist somnade jag trots allt och vaknade bara en enda gång. Och som plåster på såren sov jag ända till 9-tiden nästföljande morgon, vilket var helt fantastiskt.
Nästa kväll (det vill säga i går) gick det betydligt bättre. Tack och lov! Jag är inte heller särskilt orolig för framtiden.
Men jag känner djup sympati och medkänsla med dem som har svårt att vänja sig vid behandlingen. Ska man tvingas må på det här sättet förstår jag innerligt om man drar sig för att gå till sängs och att sömnen ligger väldigt långt borta. Det kan säkert kännas riktigt tragiskt i vissa fall. Hoppas bara att det är ovanligt!