Det kanske låter provocerande för dem som störs av ljudet från apparaten, men själv kan jag tycka att det är ganska rogivande.
Att jämföra det med suset från havsvågor på en varm sandstrand är kanske att ta i. Men ändå. Helt olika är det inte. I bästa fall kanske det kan ha en närmast hypnotiserande effekt? Man spänner på sig masken, lägger huvudet till rätta på kudden och lyssnar på suset från den pulserande luften medan man ligger blick stilla, blundar och försöker tänka på ingenting. Enklare sagt än gjort?
Ja, antagligen. Men för egen del går det alltjämt förvånansvärt bra. Jag använder CPAP-apparaten natt efter natt utan några större bekymmer. Med hjälp av sitt övertryck håller den mina övre luftvägar öppna, precis som den gör hos alla andra användare. Där är vi 100 % lika. Skillnaderna ligger förstås i hur vi upplever behandlingen. Tyvärr är det uppenbart många som inte alls klarar av den.
Ljudnivå ganska precis en startande jumbojet
Jag skriver och frågar en bekant om vi kan ta en fika när jag ska till huvudstaden nästa gång. Han är i min ålder, lite storväxt och rökare. När han berättar att det går bra efter hans besök hos diabetessköterskan trillar det ner en pollett. Det är onekligen flera riskfaktorer i en och samma person. Efter att ha bett om ursäkt för den personliga frågan undrar jag om han har kollat upp sin sömn?
Jodå, det hade han. Det slutade med att han fick låna ”en komplett oanvändbar mask ett tag”.
Det slog mig att jag bara några dagar tidigare sett info om läkemedelsbehandling i Facebook-gruppen. Jag skickar en skärmbild till honom och han verkar uppriktigt intresserad.
Han berättar att hans ljudnivå motsvarar ”ganska precis en startande jumbojet”. Det kan jag föreställa mig. Han har mörk röst à la Göran Greider och skulle passa in på Dramatens stora scen med sin djupa och vårdade Stockholmsdialekt. Det kan nog uppstå imponerande snarkningar med de fysiska resurserna. Vilket i så fall givetvis enbart är av ondo.
Ytterst sett måste man som vuxen förstås ta ett eget ansvar. Ändå kan jag tycka att det är lite synd om vården bara ”släpper” alla som inte vill eller kan använda CPAP till synes vind för våg. Varför inte uppmana till att testa andra masker, eller föreslå snarkskena? Den sistnämnda är förstås inte ett alternativ för alla, men ibland kan det fungera bra.
Många snarkar
Det är känsligt att prata om snarkning och ingenting man gärna vill avslöja. Själv medger jag dock att jag har snarkat i flera decennier. Långt innan jag fick sömnapné. (Hur jag kan veta det ska jag återkomma till.)
I våras skulle jag dela rum med en främmande kvinna i samband med en kurs. En sten föll från mitt bröst när hon förvarnade mig om att hon varit förkyld och därför eventuellt skulle komma att snarka. Det kändes lite lättare att erkänna att även jag kanske riskerade att göra det. (Vilket förstås blev fallet, fick jag veta nästa morgon.)
I badrumsskåpet står sedan flera år en spray mot snarkning. Den fungerade inte alls.
Men det finns sådant som gör det.
Tyvärr är hjälpen kanske inte alltid lika enkel och smidig som man skulle önska. Jag känner att jag måste försöka ta ett snack till med min kompis. (Det visade sig, föga förvånande, att han dessutom tar blodtryckssänkande medicin.)
Bodil Bergh