Den första natten som nybakad CPAP-maskinist gick över förväntan. Visst, behandlingen var inte jättebekväm men inte direkt obehaglig heller. Med tanke på hur svår anpassningen kan vara för många, var förvåningen lika stor som välkommen.
Du får räkna med att ge den något halvår, hade ÖHN-läkaren annars förvarnat mig. Vid själva utprovningen fick jag däremot höra att en inkörningsperiod på 5–6 veckor brukar räcka innan saker och ting förhoppningsvis fungerar ganska bra.
För att nå medicinsk effekt ska masken användas i åtminstone fyra timmar per natt. Det får man väl försöka stå ut med.
Men jag ligger kvar i sängen efter drygt sju timmar och känner ingen brådska alls att slita av den. Och när jag slutligen stiger upp noterar jag att den inte har lämnat några spår i ansiktet. Det måste finnas en hake. Varför skulle just jag komma undan så enkelt? Silikonmaterialet doftar diskret och känns svalt och lent mot huden. Tänk om jag utvecklar en allergi mot det?
Nästa natt blir ganska lik. Somnar förhållandevis lätt men vaknar efter någon timme. Somnar om och får ihop kanske sex timmars sömn. Det är ungefär lika mycket som jag brukar sova utan behandling och i minsta laget. Dessutom upplever jag att trycket ibland blir lite obehagligt högt och att det ”fladdar” i läpparna. Men när jag matar in värdena i ChatGPT är den närmast översvallande. ”AHI är låg, obstruktiva händelser nästan obefintliga och användningen är utmärkt.”
Nästa natt är också OK, frånsett att jag vaknar vid ett tillfälle av att munnen är torr som fnöske.
Inför den fjärde natten är apparaten riktigt högljudd. Brukar den verkligen susa så högt? Och när jag satt på mig masken tar det emot vid varje utandning. Det är annorlunda än tidigare och känns definitivt inte bra. Jag måste kanske ställa undan åbäket i natt.
Användarguiden ger ingen vägledning, så jag vänder mig till ChatGPT ännu en gång. Den talar i termer av nästäppa eller slitna delar och jag känner inte igen mig alls. Startar och stänger av apparaten, drar ut och trycker in vätskebehållaren, klämmer på anslutningspunkterna och flyttar runt masken i ansiktet. Till sist tycks problemen vara lösta (även om inandningsluften var obehagligt kall en stund). Lyckas somna och allt känns så bra det kan. Fast nästa morgon visar displayen ett läckage av 28 l/minut, vilket är i överkant.
Redan tidigt på kvällen är jag väldigt sömnig och gäspar för fullt. Men det är bättre att kämpa emot och fokusera på den kommande natten än att försöka få till en liten tupplur (vilket ändå aldrig brukar lyckas). Och när jag vaknar av mig själv nästa morgon upptäcker jag att jag har sovit som en stock hela natten. Visst är det ganska fantastiskt?
Nu när en vecka har gått har jag fått ytterligare en hel natts sammanhängande sömn. Hade gärna somnat lite tidigare och/eller vaknat lite senare, men allt kan inte skyllas på min apnédiagnos eller på apparaten. Som genom ett trollslag har antalet AHI:er minskat från runt 18 till 1–2 per timme – och vad det kan innebära för hälsan på lång sikt kan jag inte ens föreställa mig.
Bodil Bergh