Lite spännande är det vid varje skifte. Som alltid vet man inte mycket om vad som kommer att hända, alla planer och ambitioner och planeringar till trots. Kanske är det lika bra? Vid min ålder har man lärt sig att både negativa och positiva händelser ofrånkomligen ligger på lur och väntar. Det enda man kan hoppas på är att de senare får överhanden.
Vad jag däremot vet med bestämdhet är att jag aldrig hade förväntat mig en sömndiagnosapné med efterföljande CPAP-behandling när vi skålade in 2025.
”Sömnapné? Jag? Åh nej!”
”Vet inte så mycket om det … men det drabbar väl främst äldre storväxta gentlemän? De får långa och dramatiska andningsstopp som väcker dem på nätterna för att förtvivlat kippa efter luft. Något liknande har då aldrig hänt mig.”
”Visst sover jag för lite sedan flera år tillbaka. Visst är jag förb-t less på det. Men vad det än beror på så måste det vara något annat.”
”Och när jag väl sover, då funkar ju allt som det ska. Bortsett från att jag brukar vakna några gånger av att jag är kissnödig. Lite störigt är det. Fast att det skulle ha något samband känns långsökt.”
”JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR LÄNGRE!”
”Men vad mina besvär än beror på så kan det knappast ha med andningsuppehåll att göra. För om man slutar andas tiotals (eller, hemska tanke, hundratals!) gånger per natt så måste man väl rimligen ha ett minne av det när man vaknar nästa morgon?”
”Jag skulle ändå inte klara av en sån där andningsmask. Bara tanken på att stänga in halva ansiktet och hela näsan och munnen bakom en stor kåpa med vidhängande slang ger mig obehag. Sömnen blir förstås bara ännu sämre om man dessutom ska tvingas kämpa med sin klaustrofobi.”
”Jag kan bara uttrycka mitt medlidande med de stackars användarna och hoppas att de inte känner som jag hade gjort.”
När tacksamheten tog överhanden
Ovanstående resonemang skedde givetvis varken inte under nyårshelgen 2025 eller någon annan gång. Men det är ändå en ganska bra sammanfattning av min reaktion när jag hade gjort en sömnregistrering i mitten av augusti och läkaren meddelade mig resultatet.
Jag trodde inte att det var sant. Enligt honom hade jag alltså medelsvår sömnapné som måste behandlas, om inte annat för att förebygga framtida hälsorisker. Men vad min kropp genomgick på nätterna hade jag haft absolut noll aning om.
Så småningom var det dags att motvilligt prova ut en mask och bära hem den med den tillhörande apparaten. Med facit i hand vet jag att mitt 2025 avslutades som CPAP-användare varenda natt. Och alla mina negativa förväntningar till trots måste jag medge att det har gått över förväntan.
Med tanke på att mina besvär inte var så uppenbara – och jag även i andra avseenden inte direkt tillhör någon riskgrupp – måste jag säga att jag framför allt känner en äkta tacksamhet. Jag är så glad för att jag trots allt fångades upp av vården och fick en diagnos. Tänker på att det antagligen finns många som inte har samma tur som jag. Att okunskap och förutfattade meningar leder till att många mår onödigt dåligt, trots att adekvat hjälp ligger och väntar alldeles runt hörnet.
Vad händer härnäst?
Som sagt, själva behandlingen går alldeles utmärkt och jag förstår att sömnkvaliteten är väldigt mycket bättre nu än på många år. Ändå känns det som om jag fortfarande sover i underkant de flesta nätter.
Och så här besvarar Googles ”AI-läge” min fråga:
Eftersom du har måttlig sömnapné (inte svår) kan förbättringarna vara mer subtila och smygande än för någon med mycket höga värden.
Det blir spännande att se vad som händer framöver.
Bodi Bergh